Du saknas.
Trodde inte att det skulle bli så här. Trodde ärligt talat att du alltid skulle finnas.
Du är ju min far.
Jag skriver är för det är ju så.
Du har valt att sätta mig till världen. Du har funnits där ALLTID för mig.
Vad gör man när ALLTID blir ALDRIG mer?
Jag kan skrika och vråla.
Eller vad skall jag göra? Försöker minnas allt bra och le.
Imorgon är det 1 månad sen du somnade in. Jag vet pappa att du mår så mkt bättre där du är nu. Men jag mår så mkt sämre när ordet ALDRIG mer slår mig hårt.
😂😂jag är så sjuk. Tårarna rinner så mkt när jag skriver så jag inte ser bokstäverma. Men jag behöver tänka och gråta. Måste tömma tårkanalerna och skrika ut min saknad. Lägga mig i en hög på golvet och kvida.
För att sen torka tårarna. Titta på kortet som du ler så härligt på. Känna att du inte vill att jag är ledsen för din skull. Det är jag inte. Det är för min skull jag är lessen. Saknar dig. Din härligt sjuka humor. Din glädje. Dig när du var frisk och min mentor. Du fyllde alltid på min kunskap och min energi. Men jag är glad ändå. Du har gett mig så mkt. Jag kommer klara mig bra. Men oj va jag saknar dig.
Du min far. Nu och för alltid så saknad.
