ewh.blogg.se

Läser mkt om brandmannen som lämnat oss.

 

Funderingar dyker upp. Vårdar vi det vi värdesätter ömt. Sätter vi vår stolthet före ett förlåt? Är vi medvetna om att det vi säger på morgonen kan vara det sista ever?

Har vi svårt att ta tillvara på det vi får och ge tillbaka? Värderar och värdesätter vi allt bra?

Eller lägger vi fokus på det som inte fungerar. Det vi inte hinner. Det vi inte uppskattar. Det vi inte vågar. Det vi ångrar. Det vi är bittra över?

 

Är det så? Varför finns ens den möjligheten?

Borde inte livet vara så att vi alla fokuserar på det bra istället?

Vad vi hann. Vem vi träffade. Det som varit bra idag osv. Der borde vara alla människors rätt att somna med ett leende och rent samvete. Det borde inte ens finnas möjligheten att ligga vaken och fundera på tråkiga saker. Valet borde inte finnas.

 

Tänk på brandmannen som var på sitt arbete. På en olycksplats och det blev hans sista dag. Hur kan allt ha en mening? Hur kan han behövas i himlen mer än hos sin familj?

 

Jag har alltid varit den som gör det man i mina ögon bör göra. Jag hinner ofta med det jag vill göra. Glömmer sällan utan har lärt mig mina knep. Bra eller dåligt. Finns säkert folk som har tid att ha åsikter om det istället för att göra ngt dom vill själva men inte hinner. Eller är det så enkelt att man inte vågar saker man vill? Sätter upp stora hinder som är omöjliga att kliva över? Och sen säger till sig själv-hann inte?

 

Att sitta på sidan av motorvägen och se livet åka förbi är inte min grej. Att säga jag hann inte eller glömde är inte ngr ord som borde finnas. Då säger jag ju egentligen -jag vill inte /jag värdesätter inte. Sen kan jag vara så obotligt trött ibland men jag vet att det är min sjukdom så jag hittar alltid vägar ur det me. Vet att det jag hinner med ger mig så mkt tillbaka.

 

Idag hade jag en plan. Och den höll. För första gången på så länge var jag bara hemma. Den gången det händer beror på att jag varit sjuk. Men idag bara var jag och njöt. Gjorde ett aktivt val.

 

Det står så mkt om att man skall se vem som är ens vän och det mäts när den är kvar när livet är tungt. Men hur är det med blodsband?

Varför står det aldrig hur viktiga dom är att vårda eller är dom inte det för att släkten får man och blir aldrig av med 😏 och kan inte välja som man väljer sina vänner.

 

Jag har många tunga år bakom mig med en släkting. Ofta har mitt hjärta blött av sorg. Jag har varit arg. Skämts en del tror alla känslor funnits där men trots det kommer jag aldrig lämna den personen. För den betyder mkt oavsett allt. Och ett förlåt kommer aldrig göra det förflutna bra men jag tittar framåt och förlåter för framtidens skull. Jag vet att inte alla orkar men jag är glad att mitt hjärta är stort och förlåtande. Finns säkert en anledning att jag är sån jag är. Jag är inte perfekt långtifrån men jag är alltid stolt över mig själv.

 

Jag skämtar oftast med en vän och säger -så himla skönt att börja dagen med att se mig i spegeln och bli lika glad varje gång. Hon skrattar för hon gillar inte speglar. Men det jag menar är - är jag glad åt mig så har ialla fall jag sett till att dagen börjat bra. Ältar aldrig. Lever och ler.

 

Är det så? Ja livets ogenomtänkta ögonblicks händelser som brandmannens död ger en funderingar på livet. De val man gör och hur man värdesätter och vårdar det man har. Det gör ens liv. När jag somnar vill jag le och känna att vaknar jag inte imorgon ångrar jag inte idag.

 

Avslutar dagens tankar med att sända en tanke till brandmannen och hans nära o kära.