Efterlysning

Känns som jag tappat min energi och ork. Känner mig helt slut. Kommer en hel del post till pappa, usch får ont i magen och lägger det bara i en hög.
Fattar inte riktigt vad som händer. Kommer sen på. Man måste ner på botten-sparka hårt för att komma upp till ytan för att se solen igen.

Så var det när jag slutade jobba i stan. Trodde jag skulle bli pigg o få massa tid över. Tyckte jag blev tröttare och noll tid över. Men det är mer att man fick tid att andas. Sen blev det betydligt bättre. Kunde göra saker jag aldrig gjort förut och träffar mina barnbarn så otroligt mkt mer än då.

Nu med pappa samma sak. Hadde en bild på hur jag skulle reagera när han gick bort. Trodde jag sörjt så länge att det inte skulle kännas så tungt när han väl somnade in.
Men det är tungt. Riktigt tungt. Jag är trött och sårbar. Kan inte gå nära där han bodde utan att tårarna stiger.
När ngn beklagar så vrider sig mitt hjärta i smärta. Men det har bara gått 3 v. Så jag vet. Det blir bättre.
Men tänk...han..min far....finns inte mer. ALDRIG är ett tungt ord. Aldrig mer får jag se honom.

Du som har nära o kära i livet. Var rädd om dom o njut av den närhet ni kan få.

Saknar....

#1 - - Anonym:

Aldrig är fruktansvärt. Kram, Lotta